Frosten glänser. Gnistor slås från ljusets reflektion. Solen tar sig upp över stadens tak när jag kollar ner mot city. Den sura medelåldersmannen från mediaavdelningen kommer gåendes mot jobbet. Hans kontinuerligt jag-har-det-inte-så-bra-och-du-ska-minsann-inte-ha-det-bättre-min tar upp hela hans aura när han med brun väska, oknutna treckingskor och blå fjällrävenmössa drar sig fram. Han får liksom dagens tidningslöp om skolskjutningen i en föreläsningssal på Northern Illinois-universitetet utanför Chicago att verka harmlös. Jag konstaterar att hans minspel kanske har med den händelsen att göra, för i dag vill jag tro gott om människor. Jag konstaterar samtidigt också att, utan existensen av vapen så hade detta aldrig hänt. Liksom alla andra dödsskjutningar. Måste tipsa om musikern Simon Ryman. Ja, han finns på myspace.
Experimenterande country-pop när den är som allra mest svidande och smärtsam.
Bland häftapparater. Runt 23 stycken pennor (mestadels bläck). Lim. Kaffekoppar. Tejprullar. CD-spelare. En dator. Lite pärmar utan egentligt viktigt innehåll. Affischer. Saxar. Här sitter jag, på jobbet. Just det ja. Ca 19 Post-it lappar hänger på mitt skrivbord också. Jag är en man av dåligt minne, men jag vill gärna tro att jag har bra smak. Klart jag har. Morgonpasset i P3 susar igenom CD-spelarens små högtalare. Ingen vid läsavdelningen på biblioteket. Då kan jag dra på lite extra volym innan öppningsdags.
Kanske medelåldersmannen från mediaavdelningen hör och blir glad.
Han såg ju så ledsen ut.
Daniel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar