"Alla har en blogg"

Så löd artiklarna för några år sedan då fenomenet bröt sig in i eterns digitala rymd. Alla kunde dela med sig av sina tankar och idéer, och det har för min del varit ett stort nöje att läsa och skriva själv i dessa (nämnvärt nog är det att den här relativt sena versionen av Word inte vet vad det ordet ”blogg” är för något).


Nu börjar Melodifestivalen. Igen. Och jag lägger mina bloggfavoriter på hyllan ett tag. Jag läser inga nöjessidor i nätrymdens rubrikdamm.
Mina ögon blir trötta av guldrosa bokstäver med eventtiteln, som vi alla borde tycka om. Jag stänger av radion.
Ett folkhemsfyrverkeri med läppstift som middagsslogan har dragit igång och tre verser och fyra refränger blir till efterrätt. Ingen har dock avslöjat hur det kommer att smaka – även fast vi egentligen vet exakt. Förrätten har serverats med ”skandalartiklar” och ”inför årets häftigaste happening-bloggar från de medverkande artisterna”. Nordman har eventuellt kokat revben och laddar upp med en pava blåbärsjuice till detta, Bengtzing verkar ha fått en ny agent som vill ha mer än regnbågens färger i klädlös koreografi och medan nedräkningen pågår ser det ut som att fördomarna besvaras när det verkar handla mer om festen än om musiken i sig. Men som alla vet. Det är en tävling. Och att tävla i konstformer tar oftast bort själva meningen med just, konsten.
Skandalerna susar. Alla låtar är återigen skrivna av Pling-Forsman och den där hemliga Max Martinkomplexkillen ”G-son”. Någon kommer att trampa snett på scenen. Någon kommer att spy tre minuter innan framträdandet. Kanske glömmer någon av texten.
Och allt kommer i guldrosa bokstäver beläsligt hamna i någon kvällstidningsblogg.
Hur många är intresserade. Egentligen?


Daniel.