Det var ett tag sedan jag gjorde en sammanställning av dagens kvällspressrubriker. Det blir helt enkelt en klarare helhet av vad som händer och vad som är det absolut viktigaste för oss nöjesläsare. Så här är den. Dagens kändisnyheter, 11 mars 2008.
Amy Winehouse är besatt. En exorcist är beställd. Inga nya kommentarer sades om hennes tidigare drogmissbruk. Kommentarer väntas i morgon. Kanske av Pete Dorothy. Samtidigt tros Olsen-systrarna ”enligt vänner” vara skyldiga till Heath Ledgers död, vilket resulterade i att Michelle Williams (som förra veckan var den skyldige) har satts på fri fot från anklagelserna. Lyckan är gjord, för henne vill säga. Och just det, Ashton Kutcher är svartsjuk. Igen. På Bruce Willis och Demi Moore.
Det var ju trots allt fem år sedan de var tillsammans.
Han hade dock inget emot att hon precis vikt ut sig i magasinet ”V”.
Någon har hittat den 1000:e bilden på någon som går troslös ur en limousine till en gala i Venedig. För ingen har väl någonsin sett en kändisfitta förut. Modebloggarna talar en del om detta, fast de får nog inte skriva det ordet om kändisarnas underliv. Sånt där kan ha en dålig influens på dagens ungdomar. Några ras utgavs idag också. Melodifestivalen heter tydligen tävlingen. Carola beskrev kvalförlusten som att brännas på bål. BWO tyckte detta verkade roligt. Det har dock redan gjorts en re:make på filmen ”The Wicker Man”.
Känns som det räcker. Krigets sötma i brist på musik haglar tätt.
Det verkar dock vara få människor som klä sig i kilt nu för tiden.
Det är synd tycker jag.
Kilt är ju så fint.
/D.
tisdag 11 mars 2008
fredag 15 februari 2008
och mitt i allt kommer han där
Frosten glänser. Gnistor slås från ljusets reflektion. Solen tar sig upp över stadens tak när jag kollar ner mot city. Den sura medelåldersmannen från mediaavdelningen kommer gåendes mot jobbet. Hans kontinuerligt jag-har-det-inte-så-bra-och-du-ska-minsann-inte-ha-det-bättre-min tar upp hela hans aura när han med brun väska, oknutna treckingskor och blå fjällrävenmössa drar sig fram. Han får liksom dagens tidningslöp om skolskjutningen i en föreläsningssal på Northern Illinois-universitetet utanför Chicago att verka harmlös. Jag konstaterar att hans minspel kanske har med den händelsen att göra, för i dag vill jag tro gott om människor. Jag konstaterar samtidigt också att, utan existensen av vapen så hade detta aldrig hänt. Liksom alla andra dödsskjutningar. Måste tipsa om musikern Simon Ryman. Ja, han finns på myspace.
Experimenterande country-pop när den är som allra mest svidande och smärtsam.
Bland häftapparater. Runt 23 stycken pennor (mestadels bläck). Lim. Kaffekoppar. Tejprullar. CD-spelare. En dator. Lite pärmar utan egentligt viktigt innehåll. Affischer. Saxar. Här sitter jag, på jobbet. Just det ja. Ca 19 Post-it lappar hänger på mitt skrivbord också. Jag är en man av dåligt minne, men jag vill gärna tro att jag har bra smak. Klart jag har. Morgonpasset i P3 susar igenom CD-spelarens små högtalare. Ingen vid läsavdelningen på biblioteket. Då kan jag dra på lite extra volym innan öppningsdags.
Kanske medelåldersmannen från mediaavdelningen hör och blir glad.
Han såg ju så ledsen ut.
Daniel.
torsdag 14 februari 2008
MUSIK – en bedömningsfråga
.
Först av allt. Jag är själv recensent.
Sist av allt:
Det är intressant att se hur skiv- och liverecensioner idag handlar om vad recensenten tror att artisten vill säga. Det är förvisso förstårligt. En recensent har på ett sätt sitt eget uttryck också. Men när någon annan än artisten själv vill bestämma vad artisten menar, kan det lätt bli ett argument för att såga ner en spelning eller en skiva, när meningen med allt kanske var något annat. Det är en svår linje det där.
Sen ska det oftast kopplas till vad det låter som, vem artisten lånat inspirationen ifrån istället för att hitta de ingredienser som är det egna och utpräglade. Ibland finns dock inte detta och då kanske det är berättigat, men det verkar som om det är okej med att vissa låter som andra. Här tänker jag på indiepopen eller bandsättningar som melodiskt sätt kan vara sanslöst likt en drös andra band – jag ser inget fel i det dock, för bra musik är bra musik. Men det verkar inte lika okej att exempelvis ha inspiration och låta som en utpräglat känd singelartist eller artister som inte så många andra liknar. Har det något med genrens popularitet eller det säregna soundet att göra? Att det helst ska låta ”i tiden”. Här kommer produktionen in. Detta är en annan sak som fler recensenter tar upp mer och mer. Om en skiva inte låter så nära Rick Rubin som möjligt kan hela skivan falla på detta just för att recensenten tar andra skivor i jämförelse.
Få recensioner utgår från känslan. Fler recensioner utgår från vinkeln av en produkt. Kanske har detta att göra med vilket bolag artisten/bandet ligger på. Kanske har det att göra med om det är okej att hylla respektive såga ett band. Iron Maiden har exempelvis fått skyhöga betyg för deras senaste skivor även om den större skaran av fans har övergett bandet för att de lägger sig i tiden och gör platt nutidsmetal. Bara ett exempel.
Hur som helst.
Bedömningar är alltid svåra, och vi som läsare gör nog bäst i att känns vad vi själva känner av musiken. Istället för att någon som med ett bläcktryckt namn, som just vill hålla sitt namn tryckt med löpsedeln högt i topp ger dig känslan av vad du ska tycka. Det är känslan som gör musiken. Fast det är kanske bara vad jag tycker.
Se bara på Led Zeppelins första album.
Ett av världens mest inflytelserika och populäraste band.
Som Rolling Stone Magazine sågade med taggtråd vid utgivningarna.
Bara en sån sak.
Daniel.
Först av allt. Jag är själv recensent.
Sist av allt:
Det är intressant att se hur skiv- och liverecensioner idag handlar om vad recensenten tror att artisten vill säga. Det är förvisso förstårligt. En recensent har på ett sätt sitt eget uttryck också. Men när någon annan än artisten själv vill bestämma vad artisten menar, kan det lätt bli ett argument för att såga ner en spelning eller en skiva, när meningen med allt kanske var något annat. Det är en svår linje det där.
Sen ska det oftast kopplas till vad det låter som, vem artisten lånat inspirationen ifrån istället för att hitta de ingredienser som är det egna och utpräglade. Ibland finns dock inte detta och då kanske det är berättigat, men det verkar som om det är okej med att vissa låter som andra. Här tänker jag på indiepopen eller bandsättningar som melodiskt sätt kan vara sanslöst likt en drös andra band – jag ser inget fel i det dock, för bra musik är bra musik. Men det verkar inte lika okej att exempelvis ha inspiration och låta som en utpräglat känd singelartist eller artister som inte så många andra liknar. Har det något med genrens popularitet eller det säregna soundet att göra? Att det helst ska låta ”i tiden”. Här kommer produktionen in. Detta är en annan sak som fler recensenter tar upp mer och mer. Om en skiva inte låter så nära Rick Rubin som möjligt kan hela skivan falla på detta just för att recensenten tar andra skivor i jämförelse.
Få recensioner utgår från känslan. Fler recensioner utgår från vinkeln av en produkt. Kanske har detta att göra med vilket bolag artisten/bandet ligger på. Kanske har det att göra med om det är okej att hylla respektive såga ett band. Iron Maiden har exempelvis fått skyhöga betyg för deras senaste skivor även om den större skaran av fans har övergett bandet för att de lägger sig i tiden och gör platt nutidsmetal. Bara ett exempel.
Hur som helst.
Bedömningar är alltid svåra, och vi som läsare gör nog bäst i att känns vad vi själva känner av musiken. Istället för att någon som med ett bläcktryckt namn, som just vill hålla sitt namn tryckt med löpsedeln högt i topp ger dig känslan av vad du ska tycka. Det är känslan som gör musiken. Fast det är kanske bara vad jag tycker.
Se bara på Led Zeppelins första album.
Ett av världens mest inflytelserika och populäraste band.
Som Rolling Stone Magazine sågade med taggtråd vid utgivningarna.
Bara en sån sak.
Daniel.
onsdag 13 februari 2008
Musikdetaljer
MANIFESTGALAN
Ett stort grattis till de Boråsiska The High Hats som tog hem Manifestgalans pris för bästa album i kategorin rock/rockabilly/blues/garage. Säkert! kammade även välförtjänt hem statyetten för årets liveakt.
TIPS OCH ATT HÅLLA UTKIK EFTER
Depressive Art har med singelnvideon On Solid Ground klättrat sig upp bland de absolut sista finalisterna i den världsomfattande bästavideogalan Famecast. Gå gärna in och kika, och rösta sedan om ni känner att den förtjänar detta. Min röst är lagd.
Ett annat fantastiskt band vid namnet The Wolf Verine släpper snart sin EP. Efter att ha fått smakprov på hur denna plastbiten doftar kan jag bara utlova en wünderbaumbesprutad sommaräng med en tvist av smutsig kloakstämning. Exprimenterande rock/hardcore i med inspiration från At The Drive-In, Foo Fighters, Woven Hand och Mastodon (för att nämna några eventuella influenser).
Mitt egna projekt Campingen jobbar vidare med att fortsätta skriva låtar. Det har regnat någon slags ordregn över mig. Det har blivit 16 låttexter under tre veckor skrivna. 75% skärs i vanlig ordning bort, melodier och musik ska skrivas klart och sen är det dags att spela in. En EP planeras att släppas senare i vår/sommar. Detta kommer även att komma upp i låtform på: myspace.com/campingen
daniel.
Ett stort grattis till de Boråsiska The High Hats som tog hem Manifestgalans pris för bästa album i kategorin rock/rockabilly/blues/garage. Säkert! kammade även välförtjänt hem statyetten för årets liveakt.
TIPS OCH ATT HÅLLA UTKIK EFTER
Depressive Art har med singelnvideon On Solid Ground klättrat sig upp bland de absolut sista finalisterna i den världsomfattande bästavideogalan Famecast. Gå gärna in och kika, och rösta sedan om ni känner att den förtjänar detta. Min röst är lagd.
Ett annat fantastiskt band vid namnet The Wolf Verine släpper snart sin EP. Efter att ha fått smakprov på hur denna plastbiten doftar kan jag bara utlova en wünderbaumbesprutad sommaräng med en tvist av smutsig kloakstämning. Exprimenterande rock/hardcore i med inspiration från At The Drive-In, Foo Fighters, Woven Hand och Mastodon (för att nämna några eventuella influenser).
Mitt egna projekt Campingen jobbar vidare med att fortsätta skriva låtar. Det har regnat någon slags ordregn över mig. Det har blivit 16 låttexter under tre veckor skrivna. 75% skärs i vanlig ordning bort, melodier och musik ska skrivas klart och sen är det dags att spela in. En EP planeras att släppas senare i vår/sommar. Detta kommer även att komma upp i låtform på: myspace.com/campingen
daniel.
måndag 11 februari 2008
tanken på vägen mot jobbet
Kallt. Fuktigt stadstorg. Dimma som mer liknar någon form av gas från en specialkonstruerad bil ur en Bondfilm än en väderlekeffekt. Burksamlarna har redan länsat papperskorgarna. Med tanke på att gatukontoret tömmer dessa plåtbehållare ganska exakt 05:30 varje morgon, jag brukar nämligen bli väckt av dem, så gäller det för pantarmén att vara ute i tid.
Det hela ter sig faktiskt ganska vackert.
Charmen seglar över stan och de få som är vakna vid halv sex gör sitt, för att, ja… göra sitt. Gå till sina arbeten, köpa frukost eller bara ta en promenad i det lite förtidigt gråmulna vårdiset.
Jag hämtar upp en kaffe av Helen på Pressbyrån vid busstorget. Tar mig sedan vidare upp längs Borås Boulevard Åsbogatan. Mot jobbet. Till den sista arbetsdagen den här veckan. Mot en dag då jag – förutom att min hals har gett mig en dos Tom Waits-influens – ser fram emot eftermiddagens busstripp mot huvudstaden.
I huset bredvid Kulturhuset blottas en gammal dam. Hon kokar kaffe, på spisen bör tillägas. Undra vad hon tänker på i dag? Hon ser glad ut men i lägenheten under ser en yngre man väldigt besvärad ut. Han kanske har försovit sig. Ser ut att ha väldigt bråttom med att ta på sig kläder, skrika åt någon i telefonen och slänga igen dörren. Förmodligen utan att fundera på varför. Mänskligheten är kopiöst intressant. Att vi är så fruktansvärt olika.
Att vi ibland känner lycka.
Att vi ibland känner att det inte finns någon lycka.
Våra liv är som extrabollar i ett flipperspel. Hipp som happ ramlar kulorna ner precis framför näsan på oss, och då och då träffar vi på ett highscore. Varje dag är egentligen en överraskning för hur vi kommer att behandla oss själva. Om vi ska ta vara på dagen eller kasta iväg den. Om vi ska känna det vi vill känna eller lätt falla i gamla mönster, bara för att det brukar vara så. För att begränsa sig själv med saker som hindrar en från att göra det man vill och må som man vill är sällan bra. Bryt mönster. Våga vara bra.
Det är du. Det är jag.
Det är alla. Det är livet.
Det är kallt. Fuktigt stadstorg.
Och det hela ter sig väldigt vackert när jag tänker på det.
/ Daniel.
Det hela ter sig faktiskt ganska vackert.
Charmen seglar över stan och de få som är vakna vid halv sex gör sitt, för att, ja… göra sitt. Gå till sina arbeten, köpa frukost eller bara ta en promenad i det lite förtidigt gråmulna vårdiset.
Jag hämtar upp en kaffe av Helen på Pressbyrån vid busstorget. Tar mig sedan vidare upp längs Borås Boulevard Åsbogatan. Mot jobbet. Till den sista arbetsdagen den här veckan. Mot en dag då jag – förutom att min hals har gett mig en dos Tom Waits-influens – ser fram emot eftermiddagens busstripp mot huvudstaden.
I huset bredvid Kulturhuset blottas en gammal dam. Hon kokar kaffe, på spisen bör tillägas. Undra vad hon tänker på i dag? Hon ser glad ut men i lägenheten under ser en yngre man väldigt besvärad ut. Han kanske har försovit sig. Ser ut att ha väldigt bråttom med att ta på sig kläder, skrika åt någon i telefonen och slänga igen dörren. Förmodligen utan att fundera på varför. Mänskligheten är kopiöst intressant. Att vi är så fruktansvärt olika.
Att vi ibland känner lycka.
Att vi ibland känner att det inte finns någon lycka.
Våra liv är som extrabollar i ett flipperspel. Hipp som happ ramlar kulorna ner precis framför näsan på oss, och då och då träffar vi på ett highscore. Varje dag är egentligen en överraskning för hur vi kommer att behandla oss själva. Om vi ska ta vara på dagen eller kasta iväg den. Om vi ska känna det vi vill känna eller lätt falla i gamla mönster, bara för att det brukar vara så. För att begränsa sig själv med saker som hindrar en från att göra det man vill och må som man vill är sällan bra. Bryt mönster. Våga vara bra.
Det är du. Det är jag.
Det är alla. Det är livet.
Det är kallt. Fuktigt stadstorg.
Och det hela ter sig väldigt vackert när jag tänker på det.
/ Daniel.
"Alla har en blogg"
Så löd artiklarna för några år sedan då fenomenet bröt sig in i eterns digitala rymd. Alla kunde dela med sig av sina tankar och idéer, och det har för min del varit ett stort nöje att läsa och skriva själv i dessa (nämnvärt nog är det att den här relativt sena versionen av Word inte vet vad det ordet ”blogg” är för något).
Nu börjar Melodifestivalen. Igen. Och jag lägger mina bloggfavoriter på hyllan ett tag. Jag läser inga nöjessidor i nätrymdens rubrikdamm.
Mina ögon blir trötta av guldrosa bokstäver med eventtiteln, som vi alla borde tycka om. Jag stänger av radion.
Ett folkhemsfyrverkeri med läppstift som middagsslogan har dragit igång och tre verser och fyra refränger blir till efterrätt. Ingen har dock avslöjat hur det kommer att smaka – även fast vi egentligen vet exakt. Förrätten har serverats med ”skandalartiklar” och ”inför årets häftigaste happening-bloggar från de medverkande artisterna”. Nordman har eventuellt kokat revben och laddar upp med en pava blåbärsjuice till detta, Bengtzing verkar ha fått en ny agent som vill ha mer än regnbågens färger i klädlös koreografi och medan nedräkningen pågår ser det ut som att fördomarna besvaras när det verkar handla mer om festen än om musiken i sig. Men som alla vet. Det är en tävling. Och att tävla i konstformer tar oftast bort själva meningen med just, konsten.
Skandalerna susar. Alla låtar är återigen skrivna av Pling-Forsman och den där hemliga Max Martinkomplexkillen ”G-son”. Någon kommer att trampa snett på scenen. Någon kommer att spy tre minuter innan framträdandet. Kanske glömmer någon av texten.
Och allt kommer i guldrosa bokstäver beläsligt hamna i någon kvällstidningsblogg.
Hur många är intresserade. Egentligen?
Daniel.
Nu börjar Melodifestivalen. Igen. Och jag lägger mina bloggfavoriter på hyllan ett tag. Jag läser inga nöjessidor i nätrymdens rubrikdamm.
Mina ögon blir trötta av guldrosa bokstäver med eventtiteln, som vi alla borde tycka om. Jag stänger av radion.
Ett folkhemsfyrverkeri med läppstift som middagsslogan har dragit igång och tre verser och fyra refränger blir till efterrätt. Ingen har dock avslöjat hur det kommer att smaka – även fast vi egentligen vet exakt. Förrätten har serverats med ”skandalartiklar” och ”inför årets häftigaste happening-bloggar från de medverkande artisterna”. Nordman har eventuellt kokat revben och laddar upp med en pava blåbärsjuice till detta, Bengtzing verkar ha fått en ny agent som vill ha mer än regnbågens färger i klädlös koreografi och medan nedräkningen pågår ser det ut som att fördomarna besvaras när det verkar handla mer om festen än om musiken i sig. Men som alla vet. Det är en tävling. Och att tävla i konstformer tar oftast bort själva meningen med just, konsten.
Skandalerna susar. Alla låtar är återigen skrivna av Pling-Forsman och den där hemliga Max Martinkomplexkillen ”G-son”. Någon kommer att trampa snett på scenen. Någon kommer att spy tre minuter innan framträdandet. Kanske glömmer någon av texten.
Och allt kommer i guldrosa bokstäver beläsligt hamna i någon kvällstidningsblogg.
Hur många är intresserade. Egentligen?
Daniel.
onsdag 23 januari 2008
Dagens "hey, I look like that dude"
måndag 21 januari 2008
kvällsunderhållning
Strax ska jag och ett par andra herrar ramla in på en biograf.
Ett öga rött.
Det verkar inte som en bra film.
Ett öga rött.
Det verkar inte som en bra film.
Med tanke på den rådande situationen ur livet
När hardcore/metalbandet Burst från Göteborg kanske är det bästa som hänt musiksverige och den varmt svarta dryck (kaffe utan varken mjölk, grädde eller socker) dränkt min hals med brasiliansk arom tänker jag; vad fint livet kan vara ibland. Utanför ser blåbärshimlen en smula ljusare ut efter fyra månaders solförmörkelse. Kärleken bultar ljuvligt i min kropp. Samtidigt leker runt 6 ungar lerkrig i Kulturhusets rabatt.
En av dem gråter.
De andra tröstar.
Blöt jord hamnar ju så lätt innanför någons vänstra ögonlock utan att det egentligen kanske inte var meningen. Men vem bryr sig, när livet pulserar förbi i all sin magiska virvel och allt man behöver göra är att sträcka ut handen, greppa tag och sväva med.
Allt är på riktigt - fortsätt drömma
/Bläcket
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
